från toppen till botten, vill bara slå min knoge i väggen så hårt jag bara kan.
få ut all ilska hat, aggritioner, smärta som jag känner just nu.
& kan ju hoppas på att väggen slår hårt tillbaka.
men det sägs ju att livet blir vad man gör det till, men ibland tror jag inte på det, livet blir aldrig som man vill.
vill bara lägga mej ner & grina skrika, hata allt... & hoppas att du finns där då med en öppen famn.
känner att all ork är borta, att jag inte är mej själv.
vill bara lägga mej ner och somna och aldrig mer vakna. eller gå & kolla tågtider till himlen.
och jag tänker ofta på om du ser mej som jag ser dej, om du tänker lika mycket som jag.
jag vill inte se dej trygg i nån annans tjej famn, jag vill vara hon som får dej vara lycklig hon som får dej att skratta. hon som är hellre ledsen med dej än glad utan dej... alla tankar bara snurrar, orkar inte med nå svek, har växt ifrån all lek.
har inte bloggat på över 2 veckor typ? har bara legat i sängen och hatat livet.
tur att jag har min kära, söta sambo.
vill ha jul, komma bort, äta god mat och få klappar, eftersom jag har varit snäll i år.
och nu äre 17 dagar kvar, sen 18!!!!! yeeeaaahhhh...
uppdaterar nog senare oxå hur mkt jag hatar livet.

Jag önskar att jag hade ett par vingar, så jag fick träffa dej igen.
Hade dom i natt i min dröm, jag önskar jag vore en ängel med dej, himlen finaste.
nån dag efter min födelsedag är det 1 år sen, du skulle ju vara här med mej!
allt vi har gjort, alla fina minnen som alltid kommer sitta kvar, saknaden går inte beskriva.
jag förstår bara inte varför, den kvällen, den som inte fick komma.
jag vet att vi kommer att ses igen, att du väntar på mej, att vi snart kommer vandra hand i hand igen och skratta åt alla våra fina minnen. sorgen är som en sten som vägrar släppa.
ibland känner jag din närhet, ibland kan jag sitta och prata med dej, och väntar på ett svar.
men stjärnan som föll, kanske var ett tecken? från dej till mej? jag vet inte.
jag älskar dej, vila i frid gubben, vänta vid porten. <3